Kaffevagnen är på väg mot övergångsstället. På den undre hyllan sitter Olof
och hans sandaler hänger utanför. Nu är den mitt på övergångsstället och
kaffet börjar svalna. Olof ropar glatt ”nu kommer vi”, men de kriminella som
kommunen betalar femrummaren för orkar inte vinka åt Olof. Det är jobbigt
att vinka med all kokain i kroppen, dessutom är de så mätta efter den fina lunchen,
som de åt i soffan framför den öppna spisen. Det är jobbigt att hålla på med
all kriminalitet, så det finns inte kraft till att vara tacksam för all inclusive-tillvaron.
Vad håller vi på med? Kan någon hjälpa oss, vi som får sådana inre vredesutbrott
när vi hör om dylikt, våra hjärtan stannar av och vi hör hur världen därute hånar
oss.

Från tankar om att kontroll, kontroll, kontroll. Var är du!