Kostymen är grå, men inte personen där i.
Däremot är gräset grönt, men bilden är nog gammal.
Sången går ändå fram mellan alla tårar och minnen,
ja historien är omutlig och originalet talar alltid sanning.
Radion letar efter rätt station medan tåget kör förbi.
Att sova i tågkupéns överslaf gör ingen resande glad.
Bollen är ju alltid rund oavsett kantiga spelare och
livskriser kan inte gömmas under för släkt och vänner.
De syns lika tydligt som en ensam båt på sjön.
Göm inte att när fienden sover kan man gå ensam på bio
utan att fotspåren visar vägen till den sista hamburgaren.
I allt det här så finns det en önskan om att livremmen
räcker till för nya upplevelser och upptäckter i smått och stort.

Från tankar om att det blir nog bra till slut