Glasögonen åker av mannen i svart,
kvinnan har en beige stråhatt.

Objektivet i kameran försöker zooma in paret,

flickorna på bänken tittar nyfiket.
Tänk vad långt det är till månen
och slipsen smal och elegant
på åskådaren med blicken uppåt.

Två målade barn på varsin stol,
men de har varsin ram runt sig
som skiljer dem åt.
Hoppas att de ändå kunde leka med varandra.
Hur länge är det modernt med skäggstubb

som river sönder skjortkragen och
samlar upp mjukglassen runt munnen.
Ovårdat kanske är fint men,
randig skjorta passar inte till rutig blazer
även om det mörknar i salen.

Tårarna trillar från barnen ovan,
betraktaren gnuggar ögonen röda och
historien hör åter av sig.

Från tankar om att två barn är dubbelt så många som en i taget