I dunklet bakom en gitarr står Charlotte Perrelli, hon hette Nilsson förut och längtar till melodifestivalen. Några kallar den Mello, tror jag. Fast det är ju en ort i Etiopien och där är det för varmt för Perrelli att sjunga sen hon började få svettningar. Eller var det någon annan, kanske Kristian Luuk. Å andra sidan är väl Perrelli ett däckmärke och båda Perrelli har det gemensamt att allt rullar vidare. För däcket att det skall få fäste i vägen och för Charlotte att få fäste i publiken.
Tyvärr finns det många där ute som får fäste i missbruk. De fastnar i ett bruk av rus som gör att de missar verklighetens dagliga charm och hamnar i de misslyckades land. Det blev tungt, men livet är så mycket mer än Mellotävlingar.

Från tankar om att få fäste kan vara bra och förödande