Hon hade varit sjuk många år och hade blivit van vid det så hon märkte inte den lilla förändringen att hennes vänstra kind skakade. Däremot skällde hennes lilla hund, Sture B
mycket längre vid flera tillfällen. En morgon slutade inte Sture B skälla och matte vaknade
inte mer under alla de år som Sture B levde. En sorglig historia och nu är båda döda, men egentligen är den mer verklig än sorglig för alla skall ju en gång sluta andas och sluta använda sitt hjärta. En del kanske till och med tar en lättnande suck före sitt slut.
Vi har nu sett dokumentären om Josefine Nilsson och där finns en otäck sorg. Det blir lätt att hata Örjan, men den frågan som jag ställer är: Vad gjorde alla som fanns runt omkring henne, fanns det ingen modig som kunde förinta honom och hans metoder – märkligt samhälle.

Från tankar om att nu är det försent