På trottoaren utanför huset gick två nakna rådjur.
De sneddade över gatan, en med horn i pannan och
de försvann in bland de stolta trädens hem.
Han hade redan på morgonkvisten, före frukosten,
med DN i sängen sänkt tidningen ner mot lakanet
och tittat ut genom de två fönstren mot skogsbacken.
Skogen och naturen rörde på sig så mycket, vinden
tog tag i snöflingorna så att de försökte nå fram till
granarnas grenar, som i sin tur rörde sig vidare i
vindens riktning. Han kände sig lyckligt privilegierad
som hade en sådan fin utsikt och uppsikt framför sig.
Det ringde på dörrklockan, en tårta stod på trappen,
brevbäraren hade redan varit där och äggen kokade
ikapp med kaffet, alla grannar sov nog fortfarande.
Den tårtan var röd, hög så att den inte fick plats i
kylskåpet utan att ta ut osten, men ändå rädd för
att bli ensam med mjölken. Vi smakade på den, han
åt den uppifrån och ner, först la han marsipanhuvan
på ett rågbröd utan att lägga på sin saltgurka. Han
bet rakt igenom smörgåsen och det stänkte gott över
köksluckorna. Han satte på radion utan att veta vad
det var för program och var inte beredd på att det
handlade om honom själv. Radioproducenten bad om
ursäkt över det inträffade och fick böta många kronor.
Den dagen började så och mycket senare kom rådjuren
som fortfarande är nakna, men stiliga.

Från tankar om att naturen inte går att ersätta med något konstgjort