Det låg en man och vilade sig vid strandkanten.
Hans båt hade lämnat av honom och nu blåste den vidare ut i fjärden.
Bredvid mannen låg en kvinna och vilade sig i väntan på sin båt.
Det var första gången som de låg så nära varandra i duggregn.
Första gången de hade träffats var på banken, de skulle ta varsitt lån.
Mannen skulle köpa sig en båt och kvinnan skulle placera pengarna i aktier.
De hade aldrig sagt något till varandra, men det fanns ändå något som gjorde att de drogs mot varandra trots regnet och deras lån.
Han var kort och hade en kavaj som påminde om hans näsa, lite för stor och platt som näsryggen.
Hon var inte kort och var klädd i en dräkt av konstfiber som stramade åt överallt.

En del skulle säga ”den är för liten” andra att den framhäver hennes fina konturer,
någon att det vore bättre om hon visade upp sin intelligens istället för sin kropp.
Jag, som satt på en stubbe i närheten såg inte problemet med att någon både var smart och hade en tajt dräkt. Däremot hade jag inte förmågan att förstå att kvinnan var smart när hon vilade. Kan man vila smart?
Plötsligt la mannen sitt pekfinger på kvinnans panna och frågade om han kunde få följa med i hennes båt nu när hans försvann ut i sjön. Hon la sitt finger över hans, log mjukt och svarade, ja. Så kom båten, de hoppade ombord, det slutade regna, börsen gick upp, flytvästarna passade, vinden var den rätta och båda höll i rodret och i varandra.
När de gav sig ut på sjön med sina varma känslor behövde de inte se någon strand i framtidens skärgård. Resan fick gärna vara evig.

Från tankar om att ta samma båt