Norén blir sen till sin scen:
Tänk vad han hittar på den där, Norén.
Nu skriver han en pjäs utan ord.
En pjäs utan ord!
Vi sa väl pantomimteater på vår tid.
Är det här något annat?

Pantomim får oss att tänka på clowneri.
Lars Norén är en dyster clown med ett
djup som nästan aldrig bottnar.
Tänk den dagen då han skriver en
pjäs utan ord och utan skådespelare.

Bara han nu inte läser det här och
tar min idé. Men vad skall finnas på
scenen? Kanske dimma över en ledsen
flod med Beethovens musik i flodvågorna.

En gång när jag hälsade på en man i
väntrummet, så svarade han inte.
Han kanske är döv tänkte jag, mannen
tittade mig in i ansiktet, jag försökte en
gång till och han tog av sig strumpan.
vad betydde detta, skulle jag ringa till
Norén eller Vårdguiden, då det kom ett
ljud från mannen som lät som när en
älg inte hittar hem och är jätteledsen.
Jag ställde mig på alla fyra för att komma
honom närmare då han sträckte upp
armarna mot taklampan och ett nytt
ljud trängde fram. Den här gången lät
det mer som det var en brunbjörn som
inte hittade hem, jag log mot mannen
och gick ut i köket för att brygga kaffe
till oss båda. Kaffet med kex smakade
bra för oss båda, då mannen plötsligt

lät som en människa som har hittat

hem. Jag blev gladare än tidigare,
tänk att brygga kaffe även kan brygga
över skillnader i ljud och närvaro.
Jag klappade honom på axeln och han
klappade till mig rakt i magen.
Jag minns inte mer, men det behövs
inte, vi hade funnit varandra, mannen
lät som en människa och jag lät som
ett påkört rådjur med min spruckna
mjälte.

Från tankar om att det frestar på att bli bekanta