Just som jag skulle passera träddungen fick jag se mig själv i spegeln som hängde på den avbrutna grenen. Jag tvekade något innan jag vågade stanna upp och se in i den dystra spegelramen. Varför nu detta, vem har ställt till det här, vad kan jag göra för att åter ta emot luften ur andetagen. Sakta glider jag nerför stammen, kådan klibbar fast i skjortans ryggsida, det dunkar i hörselgångarna och längst där nere i flodfåran har bädden torkat ut. Jag sträcker mig ut över ravinkanten, foten tappar fästet, jag glider allt snabbare ner längs flodfårans sanddränkta sida tills jag inte längre kan låta någon annan ta över kommandot. Jag spjärnar emot farten, tuggar fram i gräsrötterna och så ligger jag där på botten av livet, men känner ändå en fuktighet under mig, åter inget liv utan vatten, är jag ändå räddad och har fått en ny möjlighet att möta framtidens baklyse.
Luften går ändå ur och vi sänker oss ner för att finna nya vägar.
En liten pojke gjord av ben och lite hud ler mot mig med munnen, ögonen kan inte följa med i munnens försök. Han ber inte om något, men blickens korta historia visar att han behöver allt.
Vi måste hjälpa till!

Från tankar om att falla djupt, men kanske ändå få hjälp