Vattnet flyter stilla ner mot ängen, en koltrast följer med längs vägen.
Där nere glider en övergiven båt och ser sig om efter besättningen.
Himlen är gulblå och i aftonljuset hörs åskans brakande över ängen.
Jag låter några tårar rinna alldeles fritt utefter de runda kinderna.
Vid utloppet står en enkel ko i sin bruna aftonklänning, smackar i sig
alla åtkomliga grässtrån, vänder sig längtansfullt mot ladan och tömmer
sin tarm i dikeskanten. Nu ser vi inte längre ut genom fönstret, imman
äts upp av kvällsnattens mörker, hjärtat bultar i sin egen takt och natten
är åter lång.

Från tankar om att den som följer vattnets ström kommer sällan fel