Som en lärka på vift
en kvinna dock gift

Bland nässlor hon går

med utsträckta tår

Och lärkan försvann
men kvinnan var grann

Hon vandrade lätt
på sitt självklara sett

Jag tittade upp
som en rodnande tupp

Bakom busken jag stod
jag tror hon förstod
Hon log och försvann
uti livet så grann

Från tankar om att kanske minnet finns kvar