söndag 25 december 2016

Gitarren vilar tryggt och fordrande i hans armar,
Everts son
Publiken jublar och utnämningarna tycks öka med åldern
Han ser inte orden längre,
men han kan formulera dem med en mjukhet och elegans
Ja, orden liknar honom själv

Alla känner av dem och alla vill nå dem/honom
Vår gamla James Bond-typ som nu har slagit rot
Att vara så blygsam när ridån inte vill gå ner
Måtte han finna sina föräldrar på himmelens Pampas
Vi bugar djupt

Från tankar om att vara stor i det lilla, som ändå är stort

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar