Hela vardagsrummet är som en tennisplan

med nät i mitten fyllt av torsk och tång.
De står tre herrar i kostym,
en grå, en svart och en mörkblå (tro jag).
De pratar fotboll, skall man inte spela fotboll,
prata fotboll är som att sjunga en sång utan ord.
Folket applåder när klassen vinner tävlingen
”bästa klassen i korridoren”. Dock inte klassen
bäst i korridoren utanför toaletterna.
Vinnare där blev tre vikarierande språklärare.
Vädret tycks slå om. Regnet skall komma,
dimman lätta och septembersnön hänga bland molnen.
Pojken hade det ganska svårt i skolan, mycket lite blev rätt.
Läraren som inte ville göra mamman ledsen sa
”de bästa frukterna är de som mognar sent”.
Mamman blev glad ända ner i benen och firade
sin pojkes framgångar med ett hett bad.
På badkarskanten hade hon ett glas vitt vin,
senaste veckotidningen (som hade granskat prins Vanudau),
ett doftljus, en fimp och pojkens far.
På våningen under bodde ingen. Det var ett tomrum
sedan kyrkan brann ner i grannstaden. Hade prästen
bott i våningen under eller hade det med skolan att göra.
Ingen vi känner visste hur det stod till med hyrevärden.
Trots allt är det inte så viktigt att veta allt om en våning
när världen gradvis demoleras i en takt som gör att vi
ser skillnad från dag till dag.
Kom ni ihåg den dag då vi gladde oss av att upptäcka den
första maskrosen i april. I dag gläder vi oss när ingen har
mördats senaste timmen.

Från tankar om att det alltid går att glädja sig åt något