Det lila barnet famlar efter moderns bröst med samma längtan som hennes far gjorde innan hon föddes. Så når barnet fram och sugreflexerna tar över scenen. Modern ler med hela kroppen, hennes blick mot barnet går inte att rubbas, barnet blir lyckligt mätt och ett antal gram tyngre.
Barnet blev mätt, åren gick, barnet gick ut skolan, sökte jobb, köpte lägenhet och när hon skulle gifta sig så var hon inte ett barn längre. Tänk vad tiden går snabbt och då vet vi att den går ännu fortare när pensionärslivet startar upp. Barnet är nu sedan två år pensionär, hon reser nästan jämt och när hon inte reser så packar hon till nästa resa. Barnet har nu flera barnbarn som hon leker med mellan resorna, hjärtat har börja slå ojämnt, knät viker sig helst åt fel håll, magen sköter hon på onsdagar då hon inte spelar bridge, bussen kommer alltid försent, texten i boken är för liten, bullarna blir ändå goda och det mesta är hur bra som helst. Året därpå dör barnet som hade både egna barn och barnens barn i närheten. Begravningen han hon med mellan några resor, så tog livet slut och tänk vad fort det gick.

Från tankar om att det är livspusslet som alltid gäller